Min karriär som ryttare började på Falköpings Ridskola. En ridskola som alla andra, fast kanske med lite mer konflikter.

När jag var 10 år så fick jag min första häst. Johanna, en mycket bestämd dam som naturligtvis gjorde precis vad hon ville med mig. Så efter ett år så orkade jag inte med å bli avslängd varannan minut så då sålde vi henne.
Efter det så blev det en D-ponny vid namn Frida. Jag var väl redan inne på att dressyr var min grej eftersom jag var hopprädd (efter ett antal krashar med Johanna). Men det tyckte inte min tränare......så de blev till att fortsätta hoppa. Hopprädslan blev väl inte direkt mindre av de. Jag tröttnad på att rida...å gjorde inte så mycket.
I november -94 när jag kom ut i hagen så stod Frida på tre ben. Det blev till att åka till Skara djursjukhus. Där konstaterade man att ett ben i kotleden var krossat. Därför var vi tvugna att avliva henne. Jag var jätte ledsen & grät hur länge som helst.

Efter ett tag började jag leta efter en ny häst. De var då jag träffade Lord. Lord var en 4 årig connemara valack som gått på lösdrift hela sitt liv...& var ganska mager och väldigt skitig. Men jag tog hem honom på prov iallafall. Han kunde inte så mycket men han var väldigt snäll. Fast han var på gränsen till för liten så jag bestämmde mig att jag inte ville ha honom. Men ägarna sa att jag fick ha kvar honom tills de hade hittat en köpare. Så jag hade honom i ett par månader. Då kom den första spekulanten hem till oss för att kolla på honom. De var då jag förstod att jag inte kunde skiljas från honom. Så det blev han tillslut.

Jag har fortfarande kvar honom & rider på. Igentligen är jag ganska mycket för lång för honom. Men jag har kvar honom och lär mig så mycket jag kan på honom innan jag köper stor häst.

Jag rider mest dressyr & jag tränar för Karin Vågstedt. Jag trivs bra med de. För hon går igenom allt grundligt. Man får inte gå vidare med något nytt innan man lärt sig det gamla. Det går ju faktist inte fuska sig till framgång.