Hejsan!
Jag är en 21-årig tjej från en liten stad i norrland, Sollefteå. Jag har ett brinnande intresse för hästar och all min lediga tid spenderar jag tillsammans med min älskling. Jag har ridit sedan jag var åtta år och fick Kwicken när jag var tretton. Jag var nära att lägga av med hästar vid det tillfället, men när vi fick erbjudande om att köpa Kwicken så fortsatte jag, vilket jag absolut inte ångrar. Vi har i stort sett vuxit ihop till ett oskijaktigt. Jag har fått höra av min förra hopptränare att man inte ska "gifta sig" med hästen utifall att man skulle behöva byta upp sig, men det är precis vad jag har gjort. Kwicken, som egentligen heter Ali Kwik är ett 18-årigt varmblod e. Armbro Kwik u. Ala Calypso-Fisherman. Han är 158cm över havet och på tok för liten för mig egentligen. Han är svartbrun, vilket innebär att han skiftar i mörkt rödbrunt på sommaren och är kolsvart på vintern, han är helt enkelt döläcker...
Jag har själv utbildat honom upp till MSV dressyr, men han har lite problem med att göra galoppombyten, men det kommer säkert eftersom. När det gäller hoppningen så har jag tävlat honom upp till LB, när jag var yngre och totalt orädd för höjder så hoppade vi 130cm utan problem. Vi hoppade faktiskt till och med barbacka över 120cm hinder, tänk om man vågade det nu *ler*.
Nu när han har blivit lite till åren så satsar jag lite extra på dressyren och höjderna i hoppningen är inte lika viktiga längre. Jag tävlar fortfarande lite hoppning med honom, men bara LD & LC, jag får se om vi provar någon LB igen till våren kanske...
I våras konstaterades det att han har fått kronisk bronkit och han gick på kortison och andra slemlösande preparat hela våren. Han fick endast ridas lungt så det är inte förrän nu i höst som han har fått börja jobba ordentligt igen. Jag tror att han behövde avbrottet för han har aldrig gått så bra som han gör nu. Han är alltid positiv till arbete och man är alltid nöjd när man kommer tillbaka till stallet efter ett träningspass.
Bortskämd är han oxå och det tycker jag att han ska få vara, jag brukar alltid stoppa i honom en massa gosaker. Han märker direkt när det vankas godis, då tittar han på en med sin snällaste blick så att man bara inte kan motstå honom. Han är helt enkelt underbar...men eftersom han börjar bli gammal så tar han sig större och större friheter. Jag har alltid haft honom lös i gången förut när borstade, men det går inte nu längre, då promenerar han ut till hagen istället om man lämnar honom ensam i gången.
Det var väl lite om oss det. Vill du veta mer så är det bara att fråga!
Mvh Petra
