Hejsan allihopa !!!Jag vet inte detta inlägg passar här men skit samma.....Nu undrar jag om några kan berätta om hur hemskt det är att sälja sin häst.För det är så att jag älskar min ponny över allt annat på hela jorden men vi har inte råd att ha 2 hästar och jag orkar inte med min ponny längre.Hon är så förbannat jobbig att rida och är ingen natur begåvning på nått annat än att äta och springa.Jag vill som de flesta i min ålder (ponny åldern) ha kul och lära mig något.Och ingen av de sakerna har jag.Ja har väl hyffsat kul men inte så där å yes idag ska jag rida.Fundera på att kanske lämna ut henne på foder ca 1 år och ha en foder häst som KAN så sen kanske jag kan lite mer och klarar min ponny bättre....Kan ni inte skriva om när ni sålde eran häst eller om någon varit i en liknande situationsom jag. För jag älskar min ponny men jag vill få ut nånting av det oxå....//Elisabeth
För tio år sedan sålde jag mina två hästar, ett sto med föl.Fölet var "beställt" av en som jag känner och litade på så hon var bortlovad redan innan betäckningen.
Jag hade inte råd att behålla stoet som jag hade tänkt ha kvar så jag sålde henne till avel.Hon fick det jättebra och trots att jag saknade henne enormt kändes det bra att veta att hon mådde gott.Jag var och hälsade på henne några gånger för att kolla att det verkligen var sant allt de nya ägarna sade och det stämde.De skötte henne ordentligt.
Fölet fick det också jättebra och allt fungerade fint i några år.Jag var och hjälpte till med både inkörning och inridning och allt var frid och fröjd tills jag en dag fick höra att hon var såld!Jag tog reda på vart hon hamnat och ringde de nya ägarna.Hon var gårdshäst och hade det så bra enligt dem.En kompis var i trakterna så hon ringde en dag när hon känt igen "min fölis" och berättade att hon såg fördjävlig ut.Jag ringde genast de nya ägarna och tjatade tills jag fick köpa tillbaka henne.Det visade sig att hon blivit både vanvårdad och misshandlad och det har nu tagit 4 år att få fason på henne psykiskt.Nu säljer jag henne aldrig igen.Hon har haft det svårt nog ändå.
Trots detta tycker jag att man inte ska ha kvar en häst som man inte tycker att det fungerar med även om man älskar den.Det slutar ofta med att man tröttnar och det är inte kul varken för häst eller ryttare.Det är en chansning att sälja sin häst som du ser ovan men ge de nya ägarna en provtid för att se så att de och hästen fungerar tillsammans.Åk gärna och kolla så att de sköter den sedan också.För din egen del bör du leta en som du trivs med, både att rida och hantera.Även om du älskar din nuvarande häst så finns det fler fina hästar att älska!!!
Jag har varit i samma situation som du!! Som tur var så slapp jag välja, det löste sig ändå, den ena var med i en olycka och omkom, men om jag hade varit tvungen att välja så skulle jag tänkt så här: Vilken utav dom älskar jag mest, det är en svår fråga, men jag skulle ändå tänka så. Ta din tid, hasta inte, det är bara du som kan välja...
När jag var 14 år så fick jag en connemaraponny av min mamma. Jag älskade honom, det lovar jag. Men så kom den tiden då man ska börja jobba och tiden inte riktigt räckte till. Vi kom överens om att ponnyn skulle säljas för att han blev för lite riden och lusten hade väl försvunnit lite från min sida också. jag lät mamma ta hand om försäljningen eftersom jag bara letade fel på köparen.Till slut köpte en granne ponnyn. Det var fyra hästintresserade barn i familjen så vi trodde att de skulle ha honom kvar länge. Efter ca ett år så sålde de honom vidare och vägrade tala om vart. Efter ett par månader råkade dock ett av barnen försäga sig och vi fick reda på att ponnyn hade sålts till Uppsala. Vi fick tag i ägaren och fick hälsa på honom. Vi kom överens med den nya ägaren att hon skulle meddela oss om hon skulle sälja, vilket hon också gjorde. Ponnyn hamnade på en ridskola i Uppsala där han var mycket omtyckt och ordentligt omskött. Efter ytterligare några år så kunde jag inte hålla mig längre. Jag var tvungen att hälsa på honom. Jag tog min halvårsgamla dotter med mig och åkte till ridskolan. Jag pratade med ridskolechefen och frågade om jag kunde få förtursrätt om han skulle säljas eller pensioneras. Sedan åkte jag hem och tänkte inte mer på ponnyn. jag hade sett att han hade det bra och det var jag nöjd med.Sedan strax före jul förra året var det någon som ringde från Uppsala. Det var ridskolechefen som undrade om jag visste någon som som ville se till att min ponny fick en bra pension, då han hade varit halt en längre tid och inte skulle orka med att vara lektionsponny. vad gör man ?? Jag köpte tillbaka ponnyn för en billig penning och nu är han pensionär hemma hos mig istället. Vi rider ut och skrotar i skogen och minns våra ungdoms dagar tillsammans. Helt underbart!!!! Tänk när man får återförenas med sin älsklingshäst efter nästan 10 års separation.Se till att du får förköpsrätt om du säljer din ponny, då har du iallafall en möjlighet att bestämma dig i ett senare skede när du kanske har tid och ork och råd att ta hand om ponnyn.lycka till
Hej! ...som man kan göra om man är orolig för att hästen inte ska få det bra m.m. Man skriver ett kontrakt (skriftligt) med den blivande ägaren att om hästen t.ex. ska säljas så får du i första hans köpa tillbaks honom/henne så att hon inte kommer i "orätta" händer. Det är ju oxå bra om den nye ägaren inte bor i Tjotahejti så ni kan hålla kontakten och du kan få reda på hon din kompis har det. Lyc
Vill bara påpeka att inom hundbranschen är ej såna "kontrakt" att förlita sig på,de som har köpt hunden har själva rätt att bestämma vem de vill sälja till,de ärju ägarna och om det skulle "brista" så kan de ju alltid höja priset såpass att man baxnar för det..
Jag står inför en liknande situation som dig. OK, anledningen till problemet är annorlunda: Vi står inför tillökning i familjen, så det blir varken pengar eller tid för hästen en tag fram över. Och vad gör man? Sälja eller fodervärd, eller flera medryttare?
Just nu verkar en försäljningen vinna. Jag själv, och allt för många med mig, har dålig erfarenhet av fodervärdar - de är inte särskilt rädda om hästen eftersom det inte är deras egen. Tyvärr finns det gott om folk som resonera likant om foderhsästar som hyrbilar: De kan göra saker de aldrig skulle göra med något som var deras eget.
Just nu lutar det åt att sälja hästen, om jag hittar en köpare som kan garantera ett gott hem. Kanske är det ändå det som är det bästa för hästen?
Visst finns det säkert människor som ytnyttjar fodervärdsskapet, men skriver man bara ett ordentligt kontrakt så ska ju inte sådana problem behöva uppstå. Känner själv flera stycken som är fodervärdar, av den enkla anledningen att de inte har råd att köpa egen häst. Den erfarenheten jag har, är att de sköter dessa hästar precis lika bra som om de hade ägt dem. Men det är klart att om man inte skriver kontrakt så kan man ju inte heller lita på att hästen får den vård som man själv anser att den ska ha. Mvh Tillis
Jag känner flera som är fodervärdar och sköter hästarna utmärkt.Har själv varit fodervärd många år och tycker att det är ett utmärkt sätt att ha häst om man inte har råd att köpa egen.
Självklart finns det rötägg både bland fodervärdar och köpare men jag tror nog att det är bra att ha fodervärd för eventuellt senare köp.Då ser man ju hur häst och ryttare trivs ihop och skulle det visa sig att det inte fungerar kan man ta tillbaka hästen.
Vad man än gör så tycker jag att man bör kolla ordentligt var hästen hamnar och hur det går med den sedan.
