Idag har jag slutligen fått reda på att jag måste avliva min älskade häst. Turerna har varit många och långa. Men hennes sjukdom är obotlig, och hon kommer inte att kunna bli bättre. Visst skulle hon kunna gå här hemma på smärtstillande medeciner, men jag vill inte löna en så underbar häst på det viset. Hon ska få dö hemma i sin älsklingshage, jag ska hålla henne själv och låta henne äta havre, det bästa hon vet , när skottet faller. Jag har aldrig behövt avliva en häst förr, men jag hoppas att jag är stark nog att klara av det. Min sambo kommer också att finnas där, ifall han behöver ta över, eller iallafall som stöd efteråt. Fast jag är säker på att jag gör rätt känns det hemskt... Ville bara prata av mig lite.
Jag har precis köpt häst (idag!) och vågar knappt tänka på att den dagen kommer när jag måste ta det beslutet som du har gjort. Vad starkt av dig att tänka på hästens bästa före dig själv! Jag tänker på dig, kramar,
Jag vet hur det är, det är fruktansvärt! Jag tycker att du gjort ett riktigt beslut där du satt hästens livskvaliteet i första rummet. Jag ville inte heller att min häst skulle skritta runt med smärtstillande, när han av naturen älskade att springa runt och showa. Det är åtta år sedan, och det gör fortfarande ont att tänka på det. Tyvärr orkade inte jag vara med honom i hans sista stund, man jag hoppas att du gör det. Jag lider med dig; Kram; Sanna
Jag har själv varit i samma situation och vet hur det känns. Men även om man vill vara med sin vän i sista stund är jag inte säker på att det är rätt mot dig själv. Lite längre ned på denna sida eller om det var under någon annan rubrik, är det någon som varit med sin hennes häst när den fick skottet. Hon skriver att hon har den bilden på näthinnan och mår inte bra av det. När jag tog bort min häst avrådde veterinären att jag skulle vara med hon sa "om man aldrig sett ett så stort djur falla i hop kan man lätt bli chockerad". Jag förstår din tanke men försök tänka på dig själv, och vilken bild du vill ha kvar av din häst. Ha det så bra och tillåt dig att vara ledsen!
...Efter tre månaders kamp för min häst, blev han slutligen utdömd. Eftersom jag inte ville svika min vän bestämde jag mig för att vara med honom in i det sista.Det är två veckor,ett dygn, 5,5 timmar sen det hände.Jag var inte tillräckligt stark.Jag höll i honom när han sköts med bultpistol. Jag hörde hur han tungt föll i backen. Jag har aldrig varit med om nåt så hemskt. Jag kan inte minnas honom som han var innan han dog, utan bilden av avlivningen är fast på min näthinna och jag hör fortfarande ljuden.Kanske är du starkare än mig, jag klarade helt enkelt inte av att se min häst dö, det vet jag nu.Det är inte meningen att skrämma dig. Vad du än väljer hoppas jag att du tänker lite på dig själv också, det är ju du som ska leva vidare med minnena. Tänker på digkram Anneli
jag vet att det känns hemskt,men det är modigt av dig att tänka på hästen före dig och dina känslor. jag hadde en sköthäst på ridskolan där jag red,och honom älskade jag JÄTTEMYCKET!! så en dag åkte han på bete och jag åker och hälsar på honom,sen,när ridskolan öppnar igen,så är han borta!
ingen sa något till mig och jag fick aldrig chans att säga adjö ens!!!!!!!! när jag frågade var han var sa dom *utan minsta medkänsla*: han,han är död......
från: någon som vet....hur det känns..... maila gärna mig...om du vill.....
Stackars dig, jag lider verkligen med dig. Det är jättebra att du tänker på hästens bästa. Jag var tvungen att ta bort min häst 16 juni i år. Jag var hos vetrinären den 15juni för att höra vad det berodde på att snubblade och gick omkull för hela tiden. De sa att han hade kroniska inflamationer i kot och knäleder och att det kommer inte att bli bättre. De sa också att jag skulle ringa till Farmek och beställa tid, jag har varit på farmek tidigare för 4år sen och det är inget vidare så jag frågade om de inte kunde ta dit nödslakt så han kunde få dö där. De sa att det gick bra och jag tog farväl av min älskade vän. Det var fruktansvärt, det går inte att beskriva. Nästa dag skulle det alltså ske, jag hade berättat det ofattbara för min hästskötare och hon bestämmer sig för att åka dit och säga adjö. Då säger vetrinären att nödslakten inte hinner komma dit idag, så han bestämmer att själv köra honom till slakteriet. Utan att fråga mig och det var ju det sista jag ville. Men min hästskötare följde med honom och var med när de sköt honom och för henne kändes det bra att vara med. Men jag kände att jag inte skulle klara det, dessutom hade min mamma dött 2 månader tidigare och då var jag med och jag minns min mamma som hon var innan hon dog. Så efter ett tag tror jag att du kommer minnas din häst som han var innan.Tänker på dig och sköt om dig!
Älskar du verkeligen din häst, så gör du inte så mot den. Jag gjorde det misstaget för fem månader sen. Jag lät henne äta och jag höll själv i henne, men hon visste vad som skulle hända, hon kände dödslukten på långt avstånd. Hon blev totalt hysterisk och fastän hon fick 18 mg pleggisil så var hon helt hysterisk. Det blev verkeligen den värsta deagen i mitt liv. Hade jag varit som dig så hade jag sett till att din häst fick somna in, kosta vad det kosta vill. Snälla jag ber dig!
Men var inte med själv - även om det går bra så är det en upplevelse som inte går att beskriva och som du kanske helst vill glömma. Överlämna denna dag till någon du känner varmt för och vet att du kan lita på. Tänk på att allt du känner i din kropp överför du till din häst - den vet att något inte är som det skall. För en utomstående kan det vara lite lättare.
Ta gärna kontakt med din veterinär och hör vad han råder dig till - kanske har ni världens bästa person som sköter avlivningen hemma vid stallet, men det är kanske bra att få det bekräftat. Avlivning kan ju även göras på t ex djursjukhus. Kostnaderna kan skert variera.
Jag har själv sluppit att vara med om att avliva en häst, men i vårt stall är det tre hästar som fått sluta sina dagar här hemma på gården. Bl a vår älskade skötarhäst som p g a ålder måste få slippa. Vi visste vilken dag det skulle ske så vi var inte i stallet den dagen. Ägaren var inte heller där utan allt överläts till vår "stallchef" som har 30 års hästvana. Vi fick sedan veta att allt hade gått lugnt och stilla tillväga och att vår vän fick somna in på ett värdigt sätt. Vi är glada att vi gjorde på detta sätt för nu kommer vi alltid att minnas honom som han var sista dagen vi var tillsammans.
Hur stark du än vill vara och hur gärna du vill vara tillsammans med din vän in i det sista tror jag ändå inte att du bör vara med vid avlivningen. Var tillsammans med din häst den sista dagen och lämna därefter stallet. Det kommer att vara fruktansvärt svårt för dig oavsett vad du gör men du behöver inte vara med om det otäcka. Håll hårt i din pojkvän och åk bort de här timmarna, visa alla hur ledsen du är, var inte rädd för att gråta, och be om hjälp med det svåra för- under och efterarbetet vid avlivningen. Be gärna också om hjälp med att städa och plocka ihop i stallet - det kan vara nog så svårt.
Jag skall tänka på dig varje dag fast jag inte vet något datum. Kom gärna tillbaka och berätta hur du har det - det är viktigt att vi också vågar prata om det som känns svårt.
