Den påverkan jag ger hästen ska bara vara förändringar i omständigheterna, inte order till hästen.

När hästen känner att omständigheterna har ändrats vill jag att han ska ändra på sin situation så balans åter uppstår.

Vill jag svänga ändrar jag omständigheterna så att det blir uppenbart att för hästen att svänga. Men jag ber honom inte direkt svänga. Han kan fortfarande utan tillrättavisning fortsätta rakt fram, men vägen han följer kommer att bli till en viss gräns obekväm att gå på så i slutändan kommer han att välja att svänga för att hitta tillbaka till balans.

Detta ger oxå att hästen aldrig kan härleda ett tygeltag till ryttaren utan endast till sitt eget handlande. Hästen kan aldrig skylla på ryttaren för att han ställer till problem. För om hästen hittar en anledning att skylla på ryttaren kommer han att göra det.

Jag ber honom från trav göra en liten cirkel som växer i radie, går över i en åtta, byter varv och en ny cirkel med varierande radie.

Jag gör halt när hästen inte är skärpt, bara för att göra något han inte klarar av utan att vara skärpt.

Jag dubblar (dvs vänder mot en vägg/grind) efter en halt som inte utfördes tillfredställande. Vad som sker i en dubbling är att inre bakben söker sig långt in.

Jag vill att hästen ska vara behärskad och inte stressad, så jag arbetar mycket med att förklara dessa specifika moment så han vet vad som förväntas av honom.

Utan att bry sig om huvudet så mycket i början vill jag (teorierna på utveckling som sagt) skapa en situation där vi rider en trav med hästen beredd på allt, vaken och tillräckligt samlad för att kunna stanna/vända eller cirkla när som helst. Och han tycker det är roligt, för det blir en lek. När ska vi vända?

När man samlar hästen ska energin kanaliseras uppåt mer istället för framåt och i början kan man få mer i handen när man jobbar med det, men en korrekt samlad häst är lätt som en fjäder i munnen. Precis som hästen ska vara i vilken form den än går. Detta inte att föväxla med en häst som "släpper" bettet. På en häst som "släpper" bettet kan man inte ta en förhållning för handen utan att nosen går inåt och dyker. En häst ska gå i rätt, balanserad, lång, låg form innan man börjar samla den och från det höja sig själv.

Jag är så nöjd med att se till hur man gör klassiskt eftersom det är provat och funkar bra erfarenhetsmässigt. Mina hästar blir lösgjorda genom en komplett ridning och samspel utan fixering på det ena eller det andra.
I det sammanhanget slappnar förstås även leder i huvudet av. Vadå mur i nacken? Kan inte minnas att jag ridit några hästar med murar framtill. Och jag känner heller inget behov av att "söka vidare". Efter vad? Det är ju så att hästen ska sätta sig bak och höja sig framtill och vad är det för fel på det som målsättning? Att den ska göra det beror på att ryttaren förskjuter hästens naturliga tyngpunkt när man sätter sig på den. Ganska klart tycker jag. Det gäller lika i western och klassisk dressyr.

Med tiden vet jag teoretiskt vad jag kan göra för att rätta till fel, jag känner när det är fel och också när det är rätt och jag lyckas därför korrigera mig själv och hästen utan tränarens hjälp, upp till den nivå jag lärt mig.

Så för mig är det absolut centrala detta att jag lär mig känna när det är rätt och sedan kan jag sträva ditåt. När jag skulle lära min pålle byten och inte gjort det tidigare på någon häst, läste jag många böcker, frågade folk och såg på video om hur man skulle göra, men inte förrän jag fick prova på min systers häst, föll polletten ner. Aha, det är SÅ man gör...