"Många bra hästhistorier har ett sorgligt slut. Det har den här, som är skriven av Steve Donoghue, en av Englands bästa jockeys på 1900-talet och vinnare av sex engelska derbylopp, därav tre i följd. Han förstod sig av naturen bättre på hästar än de flesta och här berättar han utan sentimentalitet om hur man kan beundra och fästa sig vid en tapper häst."Den första av mina segrar i Epsomderbyt vanns på en liten häst som jag i fråga om en sak aldrig kunde förstå mig på, men jag fick honom att ge det bästa han hade inom sig, och jag tror att min medkänsla och mina försök att förstå den tappra hingsten var främsta anledningen till att han gjorde sitt yttersta för mig.Jag ska berätta hela historien för er. Den är förfärligt sorglig.På våren 1920 fanns det en vacker fux med lediga rörelser bland de tvååringar som den nu bortgågne Charles Morton, en förnämlig gammal tränare, skötte åt mr Jack Joel.Jag var stallets förstejockey och fick rida den här ungdomen i arbetet.Innan säsongen hade börjat på allvar visste vi att hingsten, som hette Humorist, var verkligt bra. Han hade ett trevligt humör och en härlig galopp, och innan vi hade fått honom klar för hans första insats på en kapplöpningsbana, visste vi att han var en verkligt bra tvååring. Jag var mycket förtjust i honom och red honom i hans galopper så snart jag kom åt.Men redan innan vi tog ut honom på banan, var jag orolig för honom. Ena dagen kunde han vara en bild av hälsa och framåtanda, men nästa dag kom han kanske ut ur boxen alldeles hängfärdig och med glanslös hårrem. Jag nämnde detta för Morton, som också hade lagt märke till det och var förbryllad över hingsten.Han gjorde sådana framsteg i träningen att man beslöt att starta honom i Woodcote Stakes. På den tiden var både mr Joel och mr Morton pigga på ett rejält vad, och nu tänkte de sig att satsa hårt hos bookmakers på den här snabbe unge fuxen.På tävlingsdagen såg jag inte fuxen förrän han skrittade runt i volten i väntan på att ridas till start. När jag mönstrade hästen ville hjärtat stanna i bröstet på mig.Han såg eländig och ynklig ut. I stället för att vara mjuk och glänsande var hårremmen sträv och torr och håren nästan pekade framåt. Mr Joel och mr Morton betraktade honom med förbluffade miner. Jag gick fram till hästen och undersökte honom närmare.-Har du satsat? frågade mr Joel.-Nej, inte än, svarade Morton.-Låt då för all del bli, sa han. Den lille kraken är inte i form.-Den där hästen har förlorat massvis i vikt sedan han for hemifrån, muttrade Morton. Jag fattar inte det här.Jag stod och talade med hästen, strök honom och förstod att han farit mycket illa under resan hemifrån till kapplöpningsbanan.Men för all del, det här var första gången han var ute, och mr Morton beslöt därför att starta honom ospelad. När jag satt upp, kom han bort till mig och sa:-Steve, vinn om du kan, det är klart, men ge honom ett så lätt lopp som du möjligtvis kan. Ta honom mycket varsamt.Hästen såg själv på mig när jag satt upp, och jag begrep att han sa: "Fordra inte för mycket av mig idag, Steve."Jag tror att jag aldrig har ridit en häst mera försiktigt.Några få längder före målet tog jag fram honom från bakre delen av fältet och lät honom gå in och vinna med ett huvud. Han visste knappast av att han hade varit med i en kapplöpning när jag lotsade tillbaks honom till sadelplatsen.Men under hela sin säsong som tvåring fortsatte den här hästen att sätta myror i huvudet på mig. I sina lopp kunde han sätta iväg från startbanden full av iver, och när vi närmade oss distanspålen kunde jag tycka att jag hade femton kilo mot handen, men så släppte han plötsligt bettet och nästan tvärstannade.Från att synbarligen ha chanserna hundra mot en kunde det bli en på hundra efter bara några meter. Ibland lyckades jag samla honom för ett par sekunder och få honom att gå mot bettet igen så att vi kunde gå upp och vinna på mållinjen.Följden av detta var att han började bli känd som en "roughe", som opålitlig och rädd. Folk påstod att han var en illslug häst, trodde att han var bra men falsk, att han var feg. Och mitt eget anseende led avsevärt av att den lilla hästen på det här sättet kunde ge upp i ett lopp just som det såg ut som om han hade vunnit det.Men jag trodde alltid på hästen och var mycket fäst vid honom. När jag gick hem till mitt tillfälliga nattkvarter brukade jag fundera över hur jag skulle bära mig åt för att lista ut vad det var som gjorde den lilal hästen så underlig.Jag kallade honom min mystiska häst, och många nätter låg jag sömnlös, grubblande på vad det var för fel på honom.
Han övervintrade riktigt bra, och sedan anmälde vi honom till 2 000 Guineas. Även den här gången höll mitt hjärta på att brista när jag såg honom i volten. Jag hade sett honom hemma i god form och full av mod, och nu var han här på banan igen, startklar för säsongens klassiska lopp, och han såg ut som en vinthund.Men han förvånade mig under loppet. Han gick bra, och femtio meter från målet ledde jag. Jag hade honom på bettet, och segern var praktiskt taget vunnen. Just då var det som om någon hade skjutit en kula rätt i hjärnan på honom, han saktade tvärt in, och vi masade oss i mål som trea.Jag brydde mig inte ett dyft om de tankar som tydligt avspeglades i åskådarnas miner, när jag kom tillbaka till avsadlingsplatsen - ordet "Avslöjad!" stod skrivet på vart ansikte jag såg. Charlie Morton och mr Joel begrep vad det var för fatalitet jag hade råkat ut för. Men det var i sista hand inte det viktigaste. Vad som plågade mig var frågan varför hästen bar sig så besynnerligt åt. Varför hade han stannat av på det där sättet?Än en gång fick jag höra hur folk rabblade upp listan över alla smädenamn på honom: "rogue" - "opålitlig" - "oärlig", och jag blev arg på allihop. Jag visste att den lilla hästen var så ärlig han kunde vara.Det var något allvarsamt fel med honom, men han kunde inte tala om vad det var, och jag som i vanliga fall förstod hästarnas språk och visste vad som rörde sig inom dem, jag som aldrig kände mig lyckligare än när jag hade klarat av deras små bekymmer åt dem, kunde varken gissa eller förstå vad den lilla hästen försökte tala om för mig.Jag tror knappast att jag någonsin varit så förtvivlad som efter det här loppet. På natten grubblade och grubblade jag men kunde inte glädja mig själv med att räkna ut vad som var på tok med min lilla favorit.Jag beslöt mig för att under de tre veckor som återstod till derbyt göra allt som stod i min makt för att visa alla som anmärkte på honom vilken storartad liten krabat han i själva verket var.
Ofta har man bett mig tala om hemligheten bakom min goda tur vid Epsom, och jag har fått höra många underliga förklaringar till den - att jag rider med ena benet över räcket och gör allt möjligt i samma stil. Sanningen är den här: Jag har vunnit sex derbyn - jag kunde ha vunnit ett dussin - och vanligtvis har jag vunnit dem innan loppet gick.Först och främst anser jag att en jockey aldrig bör tävlingsrida en bana utan att först ha promenerat eller skrittat runt den för att komma underfund med dess egenheter. Epsombanan är en av världens knepigaste.Vivåskillnaderna är så växlande att det bara på vissa ställen är tillrådligt att ta sig annat för än att bara sitta alldeles stilla på hästen.Det finns ställen där man kan spoliera sina chanser och trätta ut sin häst om man försöker få en bättre position, helt enkelt därför att marken lutar så egendomligt. Men å andra sidan, ska man vinna ett derbylopp måste man ha sin häst hyggligt placerad när man kommer uppför backen till milestolpen.Det är ett hårt lopp dit upp, och man måste vara väl placerad så nära räcket som möjligt för att kunna ge hästen andrum och få den i balans. Kan man inte ordna det, kan hästen lika gärna stå kvar hemma i stallet.Men att känna på banan på så vis är inte tillräckligt ens för en jockey som har bra balans och goda händer. Jag har vunnit mina derbyn genom att studera alla andra hästar med placeringsutsikter, genom att studera andra jockeyers vanor och metoder.Jag tar reda på de hästar som antagligast kan bli farliga för mig, och jag vet precis hur de kommer att försöka göra sitt lopp och var det enligt min mening är bäst att placera mig själv för att de ska kunna dra fram mig och täcka mig. Under tre veckor före derbyt studerade jag egenskaper och resurser hos varje häst och varje jockey som kunde tänkas vålla mig besvär.När dagen närmade sig hade jag beslutat att en viss häst skulle få ge mig draghjälp de första åttahundra meterna ungefär. Sedan skulle han få falla undan, medan jag smet intill räcket och hängde mig efter en annan, som kunde dra mig en bit till.Sedan skulle jag stryka genom den tvära kurvan, placera mig bakom den där andra hästen och låta honom dra ända tills två andra, som jag hade i tankarna, började spurta. Jag hade allt klart planerat och uttänkt. Nu berodde allting på min lille kamrat och hur han skulle känna sig före det stora loppet.
På löpningsdagens morgon gick jag in i hans box för att ta en titt på honom. Hästskötaren hade tagit av honom täcket, och jag kunde ha kramat honom av förtjusning. Ja, jag kramade honom faktiskt.Aldrig hade jag sett honom se så stor och stark ut, aldrig hade jag sett en sådan värme i hasn granna fuxfärg! När jag lät handen glida längs hans hals, vände han på huvudet och såg på mig. Jag visste att han ville säga: "Jag vet att det är en stor dag, Steve. Jag förstår, och det ska bli vår dag. Du kan fordra vad du vill av mig idag. Jag är beredd. Jag vet att de kallar mig en "rogue" och opålitlig och pärlig. Jag vet det, men du har alltid tyckt om mig och trott på mig. Be mig om vad som helst, så ska vi visa dem vem det är som är feg."Jag kunde knappt slita mig från honom, jag var så lycklig och så stolt över honom, och jag fruktade för att den underbara glansen skulle försvinna och hårremmen bli tovig som vanligt, om jag gick min väg.Medan vi paraderade klippte han med öronen, såg sig omkring och verkade dubbelt så stor som vanligt. Han mönstrade sina konkurrenter och kände sig tydligen mycket pigg och kry, ty han taktade en bit och visade alla tecken till att han var fullt på det klara med att den stora dagen var inne.På väg ner till starten gjorde han till och med ett par bocksprång som om han knappast kunde tåla sig, så ivrig var han att komma iväg.Nå, loppet gick som en dröm. Allting som jag hade planerat och räknat ut stämde till punkt och pricka, och det var som om vi allihop ridit robothästar. Jag hade platsen intill räcket vid Tattenham Corner, och när jag lugnade hästen och kom i balans hade jag Alan Breck och Leighton framför mig.Jag smet galant in bakom Leighton och lät honom ge mig pace fram till den punkt där det började bära uppåt. Min lilla häst gick mjukt och utan nämnvärd ansträngning. Några meter uppför slänten var nog för att ta musten ur Leighton, som sackade och var slagen.Jag tog inte ledningen ifrån honom. Det hade varit galet, och jag skulle ha begärt för mycket av min lille vän. Jag sneddade så vackert och klistrade mig vid räcket bakom Alan Breck som gick bra.När vi sedan kom till nedåtlutningen, märkte jag avv Alan inte skulle kunna hålla ut så mycket längre och höll min häst klar att smita förbi honom i samma ögonblick som han drog undan från räcket.Just som han gjorde detta, dök jag fram och märkte i samma ögonblick hur Brennan kom hårt på Craig an Eran. Jag visste at varenda meter var betydelsefull nu och att den lille krabaten måste hålla tempot utan minsta tvekan.I sådana ögonblick är det fruktansvärt frestande för jockeyen att åtminstone visa hästen spöt för att hålla den igång. Jag visste att min lille gubbe gjorde allt han förmådde. Jag hade givit honom ett så lätt lopp jag kunde, men det är en pressande bana och tempot hade varit hårt. Jag hade hellre huggit av mig högra armen än så mycket som visat honom spöet. Medan Craig an Eran gled närmare, långsamt men säkert, satt jag således stilla som fågeln i busken och gav bara min tappra lilla "oärliga" häst all den hjälp jag kunde med händerna. När jag nu ser tillbaka på de hundratals lopp som jag har vunnit, tror jag att det här var den bästa ridning jag någonsin har gjort.
Medan den okuvlige Craig an Eran kämpade sig fram mot min sadelgjord och fastän vi måste ha hållit ett fruktansvärt tempo satt jag stilla som en mus och gav min häst hjälp och uppmuntran enbart med händerna. Vi blixtrade förbi målet med en hals till godo.Jag hörde inte vrålet från folkmassan förrän jag var förbi målstolpen. Dessförinnan var det som om hela världen hade stått stilla inför mig. Jag såg bara den smala, tappra, svettiga halsen utsträckt framför mig, hörde bara hovslagen från hästen bredvid mig.Jag hade inte ens hört mullret från vänner som skrek: "Heja, Steve!". Jag hade aldrig fattat att det måste ha varit spännande att se loppet. Det enda jag tänkte på var att sitta stilla och hjälpa den duktiga lilla hästen under mig och låta honom slippa den förfärliga pressen så fort som möjligt var.Bortom målet hörde jag applådorkanerna och hur mitt namn rullade omkring som en gammal hatt på sjön. Men jag hade inte tid att höra vare sig det ena eller det andra. Jag satt av och ledde min vän till hasn box, och där stannade jag hos honom och talade om för honom vad jag tyckte om honom. Jag jollrade som ett litet barn.Om någon tvivlar på att det finns mod och känsla och intelligens hos en förnämlig häst, så måste ni tro mig när jag säger som sant är. Han visste att jag älskade honom, visste att detta var den stora dagen. Och sin bragd, den hade han utfört för min skull.Lyssna nu till slutet på historien, så kommer ni att älska hans minne lika mycket som jag älskade honom livs levande. Ni ska förstå vilken modig, duktig och lejonhjärtad liten häst han verkligen var.Två veckor efter Epsom kommer Ascot. Det fanns ett fyratusenpundslopp där som han kunde vinna i trav. Han fick åka till Ascot.Strax före loppet gick jag till Morton för att höra hur det stod till med hästen och få de instruktioner tränaren kunde ha att ge. Han var lång i synen och såg bekymrad ut.-Du kan inte rida honom idag, Steve.-Varför inte? Det räcker om han masar sig fram, han kan promenera runt!Men jag var inte alldeles överraskad.Med handen kupad om munnen viskade Morton till mig:-Jag såg en liten blodfläck inne i höra näsborren nu på morgonen, och om loppet också gällde tio gånger så mycket, Steve, skulle jag inte starta honom. Han får fara hem.Vilken stor tränare var ändå inte Charles Morton! Hans häst kom först, han själv i andra hand.Några dagar senare reste A. J. Munnings ner för att måla ett porträtt av hästen. Han arbetade med honom i hans box på morgonen. Efter lunchen gick den store målaren tillbaka för att göra tavlan färdig. Morton följde naturligtvis med honom. De öppnade dörren, och där låg den lilla hästen död på golvet.Morton, så gammal han var, gjorde helt om från boxen, gick upp på sitt rum och grät som ett barn. Gudskelov var jag själv inte där. Hästen blev obducerad, och då upptäcktes det att han bara hade en lunga!Min stackars lille tappre vän. Vad han måste ha lidit! Det var alltså det han hade försökt tala om för mig hela tiden.Och folk hade kallat honom oärlig. Ända från det att hans död offentliggjordes har jag fått höras säga att jag spöade Humorist till döds, att jag hade tagit livet av honom."Donoghues Derby" brukar man kalla det där loppet. Det sägs att jag stal det från bättre hästar genom att piska den lille kraken!Jag älskade honom som mitt eget barn, och i alla lopp red jag honom så varsamt jag någonsin kunde. Det var hans kärlek till mig som fick honom att göra det djärva och modiga kraftprovet och vinna världens största löpning, fast det bara fanns en lunga som matade hans oförfärade hjärta. Han var den tappraste häst som någonsin funnits.
