...är det så många inom hästsporten som tror sig veta mer än andra = att hela tiden bry sig och reta sig över andras ridsätt. Jag begriper inte hur dessa personer hinner rida sin häst själv (när de tränar samtidigt med andra). Det viktigaste är att man tror på det man gör själv! Låt andra vara ifred, känner de att de vill ha hjälp låt de då ta kontakten själv!! Herregud alla har vi väl varit nybörjare...Jag vet många ryttare som får ångest när de ska åka till en träning eller tävling pga att de hela tiden tänker på vad alla på läktarn eller i gruppen ska tycka om dem. Det är ju inte klokt!! Men jag förstår att det är befogat när man läser insändare på många av de här sidorna. Stötta o puffa på varandra istället, men akta för att ta fram pekpinnen!
Det är kul när det blir debatt och folk har synpunkter tycker jag. Men jag har valt att stå i ett mycket litet stall bl.a. för att slippa skitsnack för det blir lätt mycket sådant. Även på ridskolor. Första gången i mitt liv som jag satte min fot på en ridskola 1978 var jag åtta år och skulle rida min första lektion på en liten shettis. Jag fick ut honom ur spiltan och knäppte fast honom i linorna i gången, en karbinhake i var ring på grimmans sidor. Efter två sekunder kommer en kaxig tjej och talar om för mig att SÅ kan man ju inte binda upp en häst. Och flyttar hakarna till ringen underst på grimman. Jag ryktar en stund och sedan kommer kaxiga tjej nummer två: men SÅ kan du inte ha hästen uppbunden - hakarna ska sitta i sidoringarna. Och honkopplar tillbaka dem. Typiskt för hästsport..?
I vårt stall-som är väldigt stort pågår det alltid diverse intiger, jag har alltid tyckt att man borde göra en såpa av stalllivet. Jag skulle kunna bidra med en mängd ideer, för vem är inte intresserad av när ridskolechfen var otrogen med den duktige hoppryttaren- eller cafeteriatjejen som knarkar- eller ridläraren som har en mystisk relation med stallpojken.... ....bara en tanke lixom
...jag blir när fler tycker likadant! Då finns det hopp till bättring. Ni som blir drabbade av sånt här eller har blivit och känner Er helt nere försök att komma i kontakt med "mental träning". Det är toppen! Har tack o lov aldrig blivit drabbad (eller jag har aldrig brytt mej så mycket om vad folk tycker), men när jag gick på en "mentalföreläsning" och upptäckte styrkan i denna så vill jag rekomendera fler till att gå på en sån föreläsning om ni har möjlighet. Sköt om Er alla glada hästmänniskor!
?